pevees

  ”Ms. H? Skulle du kunna komma ut lite? Polisen är här.” Det var Sofie, sköterskan, som pratade.
Polisen? Vad skulle hon säga till dem? Borde hon berätta? Hon bestämde sig för att inte göra det, eftersom hon tyckte att han skulle få berätta själv. Det var i alla fall vad hon sade till sig själv.
Det var kommissarie Tretter, samma polis som förra gången, som stod vid sköterskereceptionen och väntade på henne.
  ”God dag, trevligt att ses igen.” Han hade samma fasta, rutinmässiga handslag som förra gången.
  ”Ja, visst, hej, jag menar god dag.”
  Ms. H tyckte inte om att ljuga, och speciellt inte för polisen. Men det här var (åtminstone hoppades hon det) ett undantag, och hon visste att hon var bra på det. Att ljuga alltså.
  ”Sköterskan här berättade att du har pratat med honom, Mr. M”, sade kommissarie Tretter.
  ”Ja, det har jag väl…”
  ”Väl? Jag uppskattar inte sådana svar, jag vill ha raka, informerande svar.”
  ”Jo, jag har pratat med honom. Det var bara att han inte berättade särskilt mycket. Han sluddrade och yrade mest faktiskt”.
  ”Sköterskan varnade mig för att medicinen kunde göra så med honom.”
  Wow! Ms. H kände sig riktigt skicklig, och stolt över att hon lyckats pricka in lögnen så bra.