Ms.H
Raka, informerande svar
Polisen? Vad skulle hon säga till dem? Borde hon berätta? Hon bestämde sig för att inte göra det, eftersom hon tyckte att han skulle få berätta själv. Det var i alla fall vad hon sade till sig själv.
Det var kommissarie Tretter, samma polis som förra gången, som stod vid sköterskereceptionen och väntade på henne.
”God dag, trevligt att ses igen.” Han hade samma fasta, rutinmässiga handslag som förra gången.
”Ja, visst, hej, jag menar god dag.”
Ms. H tyckte inte om att ljuga, och speciellt inte för polisen. Men det här var (åtminstone hoppades hon det) ett undantag, och hon visste att hon var bra på det. Att ljuga alltså.
”Sköterskan här berättade att du har pratat med honom, Mr. M”, sade kommissarie Tretter.
”Ja, det har jag väl…”
”Väl? Jag uppskattar inte sådana svar, jag vill ha raka, informerande svar.”
”Jo, jag har pratat med honom. Det var bara att han inte berättade särskilt mycket. Han sluddrade och yrade mest faktiskt”.
”Sköterskan varnade mig för att medicinen kunde göra så med honom.”
Wow! Ms. H kände sig riktigt skicklig, och stolt över att hon lyckats pricka in lögnen så bra.
Åh vad jag hatar att komma på rubriker
Här kommer några bilder jag tog igår på söta syster Vida. Vad tycks? 
Vintervintenvinenvinet
Inte världens vackraste bild, men ändå en vinterbild! Har ni märkt att det har börjat bli lite varmare ute nu? I och för sig snöade det igår igen, men det börjar bli lite vått ute i alla fall! Det är skönt tycker jag, det gör att jag återfår hoppet på värme. Jag hoppas det fortsätter.
Finally!
”Vad tänkte du på? Tror du att man kan göra vad som helst bara för att man är författare eller?” Ms. H hade förflyttat sig från väntrummet in till Mr. M:s rum, och där satt hon nu och skällde på sig själv. Nej, hon trodde inte att författare kunde göra vad som helst, kanske bara lite mer än andra människor. Bara lite. Hon var i alla fall inte rädd! Nej, hon var ju faktiskt för…
”Sluta tänka sådär! Jag måste sluta gå med på vad som helst bara för att jag är författare. Åh, varför skulle jag säga ja?”
Efter att Ms. H olyckligt nog hade sagt ja till att följa med på Mr. M:s jakt på Mr. Zaskowitj hade han sett ut som ett litet barn som just fått reda på att han vunnit ett förråd av klubbor som skulle räcka i ett helt år. Inte för att ett litet barn skulle kunna vara med i en så stor tävling att ett så stort pris kunde finnas. Egentligen hade det väl på sin höjd kunnat vinna en klubba, i någon Bamsetidning eller så. Men nåja, Mr. M såg lycklig ut i alla fall.
Avslagen cola
Så...ja, vi ses när jag är frisk!
Lägret
Litet klokt ordspråk...
Man kan ju alltid försöka
Försöka, det är precis vad jag ska göra nu. Jag ska försöka fortsätta på den EXTREMT utspårade Ms.H. Förlåt om det blir hemskt!
Ms.H satt helt tyst med uppspärrade ögon. Va? Drev Mr.M med henne? Satt han verkligen (mja, egentligen låg hon nog mer, han hade ju faktiskt blivit skjuten) framför henne och påstod att en ryss i pälsmössa kommit och skjutit honom? Mr.M såg att hon tvekade.
"Du tror mig inte. Jag visste det. Antagligen kommer polisen inte heller tro mig.." sade han.
"Jo, jo, ehm... det är klart att jag tror dig!" sade Ms.H, för att undvika att såra mannen.
"Gör du?" sade han glatt.
"Ja, jo, jag gör väl det då.."
"Vad bra! En liten grej bara..."
Ms.H suckade djupt.
"Ja?"
"För att få polisen att tro mig behöver jag bevis. Jag måste hitta Mr.Zaskowitj! Men jag kan inte göra det själv. Skulle inte du kunna hjälpa mig?"
Nej. Nej, det var ju klart att hon inte kunde. Antagligen var Mr.M galen, en galning som behövde komma in på ett mentalsjukhus eller något sådant.
"Ehm...okej, visst", hörde hon sig själv säga. Va? Åh nej. Vad hade hon nu gett sig in på? Men det var något i Mr.M:s ögon som intresserade henne. Kom igen nu! Intalade hon sig själv. Du är ju trots allt författare.
Bara för att jag diggade vändningen
Sista dagen
Mr. Zaskowitj
Efter många funderingar ska jag nu försöka skriva ner en liten fortsättning till Ms.H. Jag är så rädd att det ska spåra ut, och inte bli bra. Antagligen kommer det göra det i alla fall, men jag hoppas att ni tycker det duger i alla fall.
Ja, vi slutade alltså vid att Mr. Zaskowitj precis skulle berätta något viktigt för Mr.M.
"Jag, som nästan trodde att jag drömde, frågade vad det kunde vara", berättade Mr.M. "och då sade han det här: "Jag tar det från början. Din pappa, du växte upp utan honom, inte sant?" Och det var ju sant! Enligt min mamma försvann min pappa när jag var nyfödd, och jag har aldrig träffat honom. Så jag nickade, väldigt förvånat, och Mr.Zaskowitj fortsatte.
"Din pappa försvann för att han var tvungen att fortsätta vara med i en topphemlig operation där bara han, jag och en annan man, Mr. Tjing, var med. Förra året dog Mr. Tjing och lämnade din pappa och mig ensamma. Vi klarade det rätt bra, ända tills för en månad sedan då din pappa dog. Jag är ledsen. Men nu är jag alltså ensam, och det går inte! Jag behöver en medhjälpare, och den medhjälparen ska vara du. Du har inget val, följ med mig nu." han verkade inte vilja ge mig något val, det var liksom ingen fråga, utan ett krav. Jag var tvungen att följa med. Men eftersom att jag inte visste någonting om den här konstiga operationen vägrade jag följa med, och då verkade han först förtvivad och ledsen, men sedan började han bli våldsam. Han var en stor man, och jag kunde inte ta honom själv, så därför sprang jag ut ur huset och försökte fly till ett annat hus, men jag hann bara ett kvarter innan han han ikapp mig och sköt mig."
HAHAHAHHAHAHAHAHAHA, utspårning x1000...
Sista natten
Har ni tänkt på det? Att i natt är sista natten på jullovet? I alla fall sista natten man kan vara uppe sent, för imorgon-natt så är ju nästa dag skola. Om ni förstår. Så nu får vi alla se till att ta ut den natten ordentligt! Det känns faktiskt rätt jobbigt att vara tvungen att gå tillbaka till skolan nu, att gå upp tidigt, knappt ha någon fritid och bara längta efter sportlovet, som i alla fall inte ligger för långt borta. Nej, vårterminen har ju rätt många lov ändå, och det är skönt.
Och tänk! Om bara 9 terminer (får jag det till i alla fall) så slutar jag och alla andra 96:or gymnasiet! Det är ju inte så himla långt kvar. Jag tycker att det känns kul, men samtidigt lite sorgligt. Hur tycker ni att det känns?
Elin
Nu är jag hemma hos Elin, och ska sova hos henne.
Det ska bli en kul kväll!
Social
Om ni är hon frisören till exempel, pratar ni med den då? Jag menar inte bara svarar ja och nej på frågor, utan riktigt samtalar? Jag brukar inte fråga saker, men jag svarar på frågor. Då försöker jag så ofta som möjligt svara med riktiga meningar, och inte bara ett ord.
Samtidigt kan en tant sitta i stolen bredvid och prata om allt mellan himmel och jord med sin frisör.
På andra sidan kan en person sitta tyst som muren och knappt svara alls när frisören pratar. Det tycker jag är lite tråkigt, jag menar, även om man inte är världens mest sociala människa kan man väl försöka lite? Jag tycker det hör till att kunna prata lite, kunna göra miljön lite trevligare lixom. Vad tycker ni? Får man sitta helt tyst och inte säga ett ord om man vill?
Förklaringen
"Skulle aldrig falla mig in".
"Bra, och för det andra så vet jag att det kommer vara svårt att tro mig, men jag ber dig försöka".
"Jag ska göra mitt bästa".
"Då så. Allt började en helt vanligt torsdagskväll, för lite mer än en vecka sedan. Jag satt hemma och drack te, när det knackade på dörren. När jag öppnade stod där en man i pälsmössa. Jag tyckte det verkade konstigt med med pälsmössan, jag menar, så kallt är det ju inte ute? Men i alla fall, när mannen frågade, med djup röst och rysk brytning ifall han fick komma in. Jag sade ja, vad annars hade jag kunnat göra? Det kändes inte helt lätt att säga nej till den där mannen, han var väldigt storvuxen förstår du, och när han frågade var det mer som en begäran än en fråga. Nåja, vi gick in i köket och jag gjorde i ordning te till honom. Han presenterade sig som Mr. Zaskowitj och sade att han ville berätta något mycket viktigt för mig".
Och vad det var han skulle berätta får ni veta en annan gång, för nu måste jag plugga.
Winter
Snöööiga gungor.
Jag, uppe på en isig och hal stege.
Liten landskapsbild, ett snöigt träd.
Gott nytt år!
Ja, nu var det då 2011. Från och med i år är 10-talet inte längre 1910-talet, utan 2010-talet. Coolt va? Och lite läskigt kanske. Jag menar, nästa årtal som slutar med en etta blir 2021, och då är jag 24 år. Nåja, jag hade en kul nyårsafton igår i alla fall, tillsammans med Lovisa, min syster och hennes kompis. Vad gjorde ni?
Inte världens vackraste bild kanske, men....ja.
