pevees

Jag börjar bli allvarligt trött på det här, att konstant frysa. Seriöst, det slutar ju aldrig! Jag längtar efter att svettas och bli törstig av värmen... Dessutom gör mörkret mig lite halvt deprimerad sådär. Nåja, det finns väl ljus långt där borta i tunneln, plus lite fönster här och där som släpper in ljus. T.ex. var det ju Lucia igår, och Lilla läraren bjöd på julmust och pepparkakor. Juljuljuljuljuljuljuljuljuljuljuljuljuljul.
Nu blir det Ms.H.

Sjukhuscaéterian var ett stort rum med gula väggar som stack i ögonen. Alla stolar och bord var likadana, på varje bord låg likadana gröna dukar som skar sig mot väggarna, och på varje bord stod blomkrukor med varsin plastblomma i. Ms.H fick ont i huvudet bara av att stå i dörröppningen, så hon köpte snabbt en kycklingsallad och gick upp för att äta i väntrummet. Medan hon åt kom den brunhåriga sköterskan in i rummet.
"Hrm, jo, han är opererad nu, och läget är stabilt. Du kan få träffa honom när han vaknar, fast det kan ta ett tag. Jag... jag skulle nog rekomendera dig att åka hem och komma tillbaka imorgon bitti", hon stod kvar, tydligt besvärad, för att vänta på svar. Ms.H hade inte alls tänkt på att hon borde åka hem och sova. Hon såg framför sig hur hon skulle gå runt där hemma och inte ha något att göra.
"Får jag stanna?" frågade hon därför.
"Ja, det kan du väl få, fast är det verkligen nödvändigt? Jag menar, du känner ju honom inte".
Nej, det gjorde hon ju inte. Men det fanns något, Ms.H visste inte riktigt vad det var, som höll henne kvar på sjukhuset. Hon var...intresserad av den där mannen, hon ville veta vem han var, kanske till och med lära känna honom.
"Jag stannar", var det bästa svar hon kunde komma på.